i en betongförort
i ett förhållandevis socialt fungerande område
där betongen faktiskt klätts in
med ett dekorerande skal av tegel
som faktiskt kanske hjälper oss
att känna oss lite mera hemma
en blinkning till något
gammalt inhemskt
i våra, för att vara miljonprogammet,
för människokroppen relativt välskapade gårdsrum
i en rymlig lägenhet
med billig hyra och fantastisk planlösning
min egen vackra värld
omsluten av vad andra kallas ghettovarning
kämpar jag mot fördomar
och odlar dem samtidigt
när jag ännu en gång
vaknar av grannarnas bråk
inte vill jag riktigt förstå
eller tänka mig vad som kanske händer där uppe
i den parallella världen
inte ensam och lugn
utan tvåsam och våldsam
jag har sett dem
rädd
ur mitt titthål i dörren
och kanske såg jag ett litet knyte i famnen
som var ett litet barn
och jag borde ringa polisen
men jag gör det inte
för jag kastar och odlar
fördomar i min betongförort
där jag trivs så bra
för jag är ensam
långt bort från någon jag känner
och rädd
och utsatt
så jag vågar inte
och jag vet att det är fel
